Om Stiftelsen

Landstormsfonden delar årligen ut bidrag till projektinriktad verksamhet inom  frivillig försvarsverksamhet och annan därtill anknuten verksamhet.

Stiftelsen delar även ut förtjänstmedaljer i silver och guld för förtjänstfulla personliga insatser inom frivillig försvarsverksamhet.

Historik
Landstormsfonden bildades 1921, dvs. året efter kronprinsessans bortgång. Fondens uppgift blev enligt 1921 års stadgar, att i första hand stödja Landstormen, och i andra hand lämna stöd till gagn för försvaret i övrigt. Startkapitalet var de 646 000 kronor, som utgjorde behållningen i Beklädnadsföreningen vid dess avveckling. Från denna övertogs även uppgiften att vid en eventuellt kommande mobilisering genom en särskild organisation medverka vid anskaffningen av personlig beklädnad för landstormsmännen.

Fondens ordförande blev – och förblev i 30 år – kronprins Gustaf Adolf. Han utsåg efter sitt trontillträde sin son Bertil till ny ordförande. Ordförande sedan 2009 är H.K.H. Kronprinsessan Victoria. Landstormsfonden har därmed i mer än 75 år haft förmånen att ledas av tre företrädare för vårt kungahus.

Den 1 januari 1996 antog fonden namnet ”Stiftelsen Kronprinsessan Margaretas Landstormsfond”.

Kronprinsessan Margareta var dotter till hertigen av Connaught – bror till kung Edward VII i Storbritannien – och hans maka Louise Margarete av Preussen. Hennes dopnamn var Margaret.

Hon mötte sin blivande make dåvarande prins Gustaf Adolf första gången under en resa till Egypten tidigt 1905. Prinsen var i Egypten för avslutande arkeologiska studier. Efter endast kort tids personlig bekantskap kungjordes deras förlovning i Kairo. Efter dåtidens vana hade den i själva verket planerats under avsevärd tid mellan de brittiska och svenska kungahusen. I bakgrunden skymtar på brittisk sida vissa politiska motiv med anledning av de begynnande spänningarna mellan Storbritannien och Tyskland. Sveriges dåvarande kronprinsessa, Victoria av Baden, var ju av tysk börd.

Bröllopet ägde rum den 15 juni 1905 i London. Prinsparet fick Sofiero i bröllopsgåva av brudgummens farfar kung Oscar II. Sofiero var i trängande behov av reparation och modernisering, något de nygifta omgående började planera, då båda tyckte mycket om naturen kring slottet. Prinsessan var inte bara mycket intresserad av trädgårds- och parkarrangemang, hon var också en begåvad konstnär med målning som inriktning – ett intresse som hon delade med sin makes farbror, prins Eugen.

Prinsessan överraskade sin omgivning med att snabbt lära sig svenska. Hennes första officiella uppdrag var att 1905 döpa kryssaren Fylgia, ett uppdrag som utfördes på god svenska. Hon var djupt troende och därmed kyrkligt engagerad. Utåt märktes detta särskilt i hennes engagemang vid flyttningen av den engelska kyrkan från Vasastaden i Stockholm till Diplomatstaden, mittemot brittiska residenset, där kyrkobyggnaden ansågs komma bättre till sin rätt.

Prinsparet – från 1907 kronprinsparet – fick fem barn. Gustaf Adolf 1906, Sigvard 1907, Ingrid 1910, Bertil 1912 och Carl Johan 1916.

Kronprinsessan utgav 1915 boken ”Vår trädgård på Sofiero” till förmån för husmodersskolor med barnavård, ett tydligt utslag av hennes sociala och humanitära engagemang. Detta kom med åren att bli allt tydligare, bl a genom hennes initiativ 1914 till ”H K H Kronprinsessans förening för det frivilliga arbetet med landstormsmäns beklädnad m.m.” och genom hennes insatser för hjälp till de engelska och franska krigsfångar, som var internerade i tyska fångläger under första världskriget.

Under vintern 1919–1920 insjuknade kronprinsessan i en öroninflammation, som trots operation inte kunde botas. Senare tillstötte vattkoppor i en elakartad form. I slutet av april försämrades hennes tillstånd allvarligt och hastigt. Kronprinsessan avled stilla på eftermiddagen den första maj 1920 i en ålder av 38 år. Bortgången var dubbelt tragisk, då kronprinsessan väntade sitt sjätte barn våren 1920.